Måendet

Att få vara den man är. När man fyller 50-isch börjar saker och ting klarna. För mig hände det vid 55. 

55+ har man väl aldrig viljat bli men när det väl blev så kändes det ändå väldigt bra. 

Jag såg ett program med psykologen Anders Hanssen där han talade om personlighet. Gener eller miljö? Eller både och som det brukar vara förstås. Han anser att personligheten är avhängig av de gener vi bär. Miljön påverkar men vi verkar parera för det under livet och försöker hamna inom den rådande normen istället för att vara de vi är fullt ut.

Men vid en viss tidpunkt anser vi det mindre viktigt att leva upp till förväntningarna omgivningen har på oss och vi vill istället utveckla de personlighetsdragen vi fått med oss i generna.

Det är väl lite så jag gjort när jag valt att bli en eremit. Jag har inte så stort intresse av folk längre. Jag vill helst vara själv och fundera. Helst i min lägenhet i Spanien. Inte här i kapellet. Inte nu längre. Det ska bli så skönt att inte behöva vara uppdaterad med miljölagstiftning och all annan lagstiftning som jag har att hålla någorlunda koll på i mitt arbetsliv. Jag längtar så efter min pension när jag kan bli en fri man och lägga upp dagarna som jag vill. Läsa böcker när det regnar och få sol på näsan när solen skiner. 

3 år kvar.

Ikväll tittade jag på en dokumentär om snickaren Björn Christiernsson. Han som var snickare i "Äntligen hemma" med Timell. Timell blev "Persona non grata" efter de övergrepp han gjorde sig skyldig till. Liksom Paulo Roberto.

Björn har valt att komma ut som transperson. Han har valt att komma ut som den han egentligen alltid känt sig som. En fantastisk dokumentär i två avsnitt som kanske alla borde se. Inte utan att jag blev rörd av dokumentären.

Det är ju att "komma ut" på ett extremare sätt än att bara bli den man alltid viljat vara. Men han gjorde det. Istället för att vantrivas med allt. Det är den resan jag också påbörjat nu även om det kommer innebära väldigt små skillnader hur omvärlden ser på mig. Huvudsaken är att man själv känner sig som den man alltid borde varit. Björn har verkligen kommit att bli en förebild med sin beslutsamhet. 

Jag har tyvärr så svårt att komma tillbaka till den Eddie jag var innan den senaste depressionen drabbade mig. Jag som mådde så bra... Tyvärr har jag för stunden tappat livsglädjen och framtidshoppet. Jag bara väntar på att allt det där ska utvecklas igen. Och jag är övertygad om att det kommer att göra det.

Stora frågor

Vissa frågor är så stora att jag inte kan greppa dem. Universum och kvantfysik och sådant förstås men även frågor som det finns svar på. 

Var bor alla skidåkare och deras team när det är en helhelg med skidor i Falun t ex. Falun kan väl inte ha så mycket hotellkapacitet eller har Falun det? Pressen måste väl också bo någonstans. Och åskådarna. Jag får inte ihop det riktigt.

I morse när jag såg nyheterna pratade de om narkotikahandel och gängkrig som vanligt. Då funderade jag på vilka det är som köper droger. Jag är inte bekant med den världen längre. Ingen jag vet bidrar till att langarna och gängens förmögenheter växer. Är det bara i storstäderna? Jag vet att det finns mycket i Kristinehamn men jag vet ingen som använder det. Är det gängen själva som konsumerar det mesta? Jag har så svårt att förställa mig att det är en massa svenskar som står för kundunderlaget men så är det förstås. Men vilka?

Man pratar om så många åtgärder man ska ta till mot den enorma narkotikahandeln. Åtgärder i skolorna, Socialtjänsten, fler poliser, tuffare straff men varför satsas det så lite på att strypa efterfrågan på droger?

Det är mycket man inte begriper.

Har börjat göra Thé på bockhonsklöverfrön. Jättegott.

Jag har svårt att komma tillbaka till den livsglädje jag kände innan vintern psyksvacka. Inget är särskilt roligt längre. Jag har jobbat i två veckor nu och det har i alla fall gått bra. Vardagen är annars bara kall och grå. Tre år och två månader kvar till pension nu. Det ska bli så underbart att bara smita ut bakvägen och ha så lite som möjligt att göra med mänskligheten efter det.

På tisdag ska jag göra entrecote till Felix i min Sous-vide. Jag kollade min blogg för att se vilka tider och vilken temperatur jag använde förra gången och insåg att det var tre år och fyra månader sedan jag använde den senast. Det känns som ett par månader sedan. Tre år går så otroligt fort.

Drack vin och lyssnade på musik.

Lite fakturering och lite möte

Arbetsdag. Indiskt till lunch från igår. Imorgon kommer Felix och äter indiskt med mig på kvällen.

Jag var nere till vaccinationslokalen på Västerlånggatan och fick mig min 5:te covidspruta idag också.

Passerade Carl Nesjars vackra isskulptur också.

Söndag

Gick upp tidigt och kollade skidskytte på SVT play. Åt frukost och åkte till Maxi för att kompletteringshandlar tomater. 

Satt i entrén en timme efteråt och folkbadade. Hälsade på några stycken men inte alls så många som jag brukar. Träffade min gamla klasskamrat Pär som satt sig en stud och pratade trots att han hade ett rejält lass med smörgåstårta i famnen. Vi pratade pensionärsdrömmar.

När jag kom hem fortsatte jag med min Kheema och satte på ris också. 

Det blev jättegott.

Jag tror att min vän Sven Bornemark blir sugen när han ser min Mangopickle.

Jag hittar lite saker på SVT play som är sevärt faktiskt. Har snart sett alla avsnitt av serien "Ett enklare liv" som fått mig att drömma mig bort igen.

En första arbetsvecka avklarad

Första arbetsveckan efter sjukskrivningen är nu genomförd. Den gick riktigt bra. Jag kände mig faktiskt efterlängtad och behövd. Jag lade märke till att när jag höll i möten online var jag väldigt forcerad i talet. Som att jag omedvetet ville överkompensera för min tystnad i två månader.

Det är minusgrader och jag är sällan utomhus. Jag har släpat mig runt på 20-minuterspromenaden ett par gånger under veckan i alla fall. Jag har gått upp i vikt igen under sjukdomsperioden. Hur mycket vet jag inte men det märks på svångremmen.

Vårfåglarna lyser med sin frånvaro. Jag har hört kattuggla ett par sena kvällar när jag lagt mig. Ingen pärluggla i år hittills. Jag tittade till mina uggleholkar en dag när jag var ute och i den ena holken ligger någonting stort som blockerar ingångshålet. Holken sitter så högt upp så jag inte ser vad det är men det ser ut som en stor barkbit. Något djur måste aktivt stoppat in det i holken. Det finns ingen möjlighet att den stora biten har blåst in i holken av sig själv. Jag har försökt titta med kikaren men den gamla loppiskikaren är oduglig. Jag tänkte ta ett foto med teleobjektivet men jag hittar inte min kamera. Det är ganska vanligt att jag inte hittar saker här i kapellet. Och i den lilla lägenheten i Spanien också förresten. 

3 månader kvar innan Spanien men jag drömmer mig dit varje dag. Det är runt 20 grader på dagarna där nu och mandelträden börjar ha blommat klart. Här blommar faan inga mandelträd, den saken är säker. Runt nollan här denna mulna lördag. Jag fantiserar om att bygga ett litet lähörn på uteplatsen där jag kan sitta lite avskärmad från vind och den religiösa dansken på den sidan om mig. Jag funderar på en låg spaljé. Jag får inte bygga högre än 120 cm. Jag vill ju så gärna ha bouganvilla någonstans men jag vet inte var. Jag har sett att det finns markiser som man sätter upp vertikalt på väggen. Den sitter skyddat i en kassett när man inte använder den. Sedan drar man ut den och sätter fast den i nederkant i ett fäste som sitter fast i marken. Då får man en avskärmande vägg som blir 180 cm hög och 3 meter lång. Ett parasoll behöver jag också till framsidan. Då lär jag hyra en bil för att få hem de grejerna.

Jag ska succesivt börja byta ut lite furumöbler nere i lägenheten också. Jag lever ju i ärvd inredning till stor del därnere. Det är väldigt mycket furu och det börjar jag bli innerligt trött på vid det här laget. Dörrar, skåpluckor och garderober är också av furu. 

Jag fryser hela min vakna tid. Jag har aldrig varit med om en frusnare vinter. Åldern? Det måste vara det. Jag har varit varm som en gjutjärnskamin hela mitt liv men den självgenererade värmen får jag inte till längre.

Felix fyllde 21 år i veckan och jag hade honom här på födelsedagskvällen och bjöd på lite mat.

Jag tog en sväng med bilen ner till COOP och hämtade en handske som jag tappade därinne förra helgen. Sedan blev det Maxi för lite handling. Parkeringen vid Maxi var full. Vid COOP var den tom. Konstigt men det är alltid så. 

Jag tänkte göra en indisk Kheema så jag kan bjuda Felix på det till veckan. Kheema är en köttfärsröra med potatis i. Men först var jag tvungen att göra mer Garam masala. Den jag tidigare gjort har tagit slut.

Det går åt en del kryddor.

Här ligger lite olika kryddor. Svarta kardemummakapslar, gröna kardemummakapslar, svartpeppar, muskotnötter, muskotblomma, lagerblad, kanel och stjärnanis. I stekpanna har jag redan lagt kummin-, och korianderfrön också

Jag rostade allt väldigt försiktigt innan jag malde ner alltihop. 

Nu har jag garam masala ett tag. Jag använder en tesked då och då.

Jag påbörjade också matlagningen. Olja, ghee, lagerblad, kardemummakapslar och kanel fräste en stund. Fyra rödlökar hackades och gick i och bryntes. Sedan riven ingefära och riven vitlök. 

Där är basen till de flesta indiska rätter.

Jag drack ett par glas vin till matlagningsbestyren och eldade i kaminen.

Sedan brynte jag köttfärsen och lät det puttra ihop lite. 

Sedan ställde jag ut det på altanen på avsvalning tills imorgon då jag fortsätter med matlagningen. Imorgon puttrar jag igång alltihop igen och fortsätter. Det ska i tomat härnäst men det glömde jag att köpa. Jag fortsätter helt enkelt imorgon när jag köpt lite tomater.

Jag fick väldigt ont i axlarna igen idag när jag höll på med matlagningen. Inte bra!

Det blev sedan TV-tittande resten av kvällen innan jag fällde in hovarna för denna dag.

Förundran i köket och "schmalz"

I onsdags hade jag ett samtal med min chef som gjorde att jag genast kände mig bättre till mods. Allt var inte lika hopplöst och nattsvart efter samtalet som innan. Det gjorde mig så gott att jag planerat att börja arbeta på måndag.

Jag har ju haft bekymmer med att jag har slutat att förundras men häromdagen fick jag en liten förundransupplevelse i köket när jag tittade ner i min äggryta.

Jag hade kokat ägg och kylt ner dem i vatten och sedan hade de blivit stående i vasken en stund. Ett vackert bubbelmönster hade bildats.

När jag var nere och träffade min pappa i Tyskland för första gången 2004 bjöd han mig på ett hemmagjort pålägg som heter "schmalz". Det var en blandning av ister, salt, lök och mejram. Idag gjorde jag mitt eget schmalz.

Jag skar upp 400 gr rökt grisister 

i små tärningar och smälte ner alltihop på svag värme. 

Kvar blir små kuber av bindväv som blev lite krispiga att tugga på.

Jag avlägsnade bindvävskuberna 

och tillsatte en hackad lök och mejram och lät puttra. Det blir ju konfiterad lök i grisister. 

Sedan fick det stå och svalna innan jag ställde in det i kylskåpet. 

Jag testade en schmalzmacka innan jag stängde kylskåpsdörren också. Gott men lite för dåligt med salt så det fick jag ha på i efterhand.

Ikväll spelar "T-Bear" från Arvika nere på "Bowlingen". Jag hade längtat till detta datum men kände mig tyvärr allt för folkskygg för att gå dit. 

Lusten som försvann

Min iver och livslust försvann. Inte så att jag inte vill leva längre men jag ser inte fram emot något direkt längre heller. Varje dag går som i ett vacuum. 

I torsdags beslöt jag mig för att gå tillbaka och jobba måndagen den 19 när mitt sjukintyg slutade gälla. Men då återkom mina besvär. Hjärtat skenade hela dagen och när jag slutligen skrev till 1177 med begäran om en veckas sjukskrivning till kunde jag bli lugn igen.

Idag pratade jag med psykläkaren och han sjukskrev mig till och med tisdag nästa vecka på min begäran. Så jag slipper söndagsångest och får starta med en kort arbetsvecka.

I lördags hade jag en sittning här för 12 personer som var bestämt sedan någon gång i december. Indisk kväll med "Butter chicken". Jag var orolig dagarna innan i och med att jag inte mår så bra psykiskt. Jag hade dessutom plågats av synbortfall på höger öga under veckan som gått. Som en grumlig vågform som täckte mittenpartiet i synfältet i höger öga. Det spädde på min oro för min psykiska hälsa. Under lördagen innan gästerna kom blev det värre också. Jag tyckte mig börja se sämre på båda ögonen. Det gick över under kvällen som tur var. Jag drack ett par glas vin till maten och det var en väldigt städad tillställning. Nu ska det dröja innan jag dricker alkohol igen. Jag verkar inte behöva alkohol lika ofta numera.

På söndagsmorgon hade jag en frödingvandring i stan med gästerna från "butterchickensittningen". Det var väldigt trevligt och jag stod och orerade om Gustaf och läste dikter. Men sedan var jag helt utmattad efter allt socialt som hänt i helgen.

Jag hörde en intressant liknelse idag när jag lyssnade på ett gammalt avsnitt av "Filosofiska rummet" på en podd. Liknelsen beskrev ganska bra hur jag känner mig när jag går in på min arbetsplats Samhällsbyggnadshuset i Karlstad. Det känns som om jag halkat på en isfläck och slagit mig ganska illa och hoppas att ingen har sett det. Jag liksom skäms över min egen olycka och hade kunnat tagit smäleken om bara ingen sett fadäsen. Men när jag kommer in bland kollegorna i Karlstad känns det som alla sett att jag ramlat och har svårt att hålla sig för skratt. Ingen säger något om vurpan men alla vet. Som om de nyss stått i fönstret och sett allt och tyckt att det var rätt åt mig. Och att jag varit klumpig och att det var mitt eget fel att jag halkat. 

Man pratar inte om psykisk ohälsa på min arbetsplats. Men nästa gång jag tvingas gå in i Samhällsbyggnadshuset mot min vilja kommer troligen tankarna tillbaka och jag riskerar att få en ny panikångestattack. Platser kan bli tätt förknippade med panikångest. Det kan räcka att se en plats på avstånd eller på bild för att en attack ska triggas. Tänk att behöva förklara detta fenomen för någon som aldrig upplevt det. Som skulle kunna reagera genom att säga: -Nu får du väl ta och skärpa dig! Det är ofta så jag bemöts. -Ta dig i kragen! Men om jag inte har en krage då?

Både Wittotsi i det italienska skidskyttelandslaget och Tandrevold i det norska beskrev liknande besvär de haft under sin skidskyttekarriär. Tandrevold beskrev hur allt bara låste sig när hon gled in till skjutmattan inför en skjutserie i stå. 

Hjärnspöken som de som inte drabbats inte verkar kunna förstå.

Jag förundras inte över saker nu längre. Allt är lika ointressant. 

Som en påbörjad messmörsmacka.

All iver inför livet är plötsligt borta. Ivern kommer säker tillbaka. Frågan är bara när. Jag älskade mitt arbete. Jag är rädd för att inte det heller kommer att bli detsamma igen.